söndag 8 november 2009

Titel

Det gör ont att tänka på min personliga karaktär. Det är som att jag sitter fast, och just exakt nu känns det som om hoppet lämnat mig. Kärleken som kommer är ren och ärligt menad, ändå vill min kropp inte tänka om, utan 'om?'. Det är som den fastnat i en annan existens och bara vill kura sig, och skydda. Jag förstår att jag sökt mig till destruktiva mönster, jag förstår att det onormala har blivit normalt för mig, i min värld. Jag märker det tydligt när jag får motta kärlek och respekt på en annan nivå, än den jag är van vid. Jag känner mig som en liten skolflicka med den röda skolväskan som skydd emot osäkerheten inför det nya. Som den allra sköraste själ som ska uppstå. Jag blir livrädd för den innerliga kärleken, den som vill gott och bra, som inte sviker och gömmer sig, utan som uppstår och är förutsägelsefull. Den skrämmer skiten ur mig!


”Tidigt under livet, har hon lärt sig att andra kan göra henne illa, och som resultat av detta blivit livrädd för att bli beroende av någon. Det som ursprungligt var öppet, sökande, och förväntansfullt har blivit förvandlat till en attityd och misstro. Barnet gav upp hoppet om att få det som det behövde och lärde sig istället att det måste försörja sig själv. Priset för detta blev bristande förmåga att älska, att i tillit närma sig andra. Alldeles för tidigt tappade det lilla barnet kontakten med sina innersta känslor och behov. Dess finaste egenskap och största tillgång – förmågan att i trygghet och tillit kunna vara tillsammans med andra människor – kapslades in och gömdes djupt i det undermedvetna.

Det är inte alls säkert att detta inre tillstånd speglas i det yttre beteendet. Ofta visar hon upp ett klart och uttalat behov av att vara självständigt, oberoende. Detta kan ge ett starkt och säkert intryck, som för betraktaren för tankarna långt ifrån det lilla behövande barnet som trots allt finns bakom den självsäkra fasaden. Hon kan ha invecklade fantasier om relationer, men i verkligheten är hon mycket rädd för andra människor. Korta eller till intet förpliktigande neutrala relationer går an. Det är det intima och hårt bundna som väcker djup ångest. Att uppleva relationer i fantasin, eller nöja sig med tillfälliga, eller känsloneutrala relationer skyddar henne emot risken att återigen konfronteras med den smärta och besvikelse som hon som litet barn lärde sig förknippa med beroende relationer och kärlek till andra. På många sätt försöker hon handskas med detta. I en sådan personlighetsbilda finns ofta inslag av överlägsenhetskänslor, föreställningar om allsmäktighet och o att klara sig helt på egen hand utan att behöva andra. Oftast varvas dessa föreställningar med känslor av mindervärde, djup osäkerhet, och självtvivel. Blotta tanken på att vara svag, beroende, är ångestskapande och måste till varje pris undvikas. Samtidigt är det just detta – att vara liten och behövande och ändå accepteras- som hon längtar efter.

Ofta är hon mycket duktig på att dölja allt detta. Beteende som är till för att dölja en människas inre tomhet och ensamhet kan ta många former. Ibland är en sån människa kylig, avvaktande. Lika ofta är hon dock festens medelpunkt, den som alltting kretsar omkring. Samtliga beteendemönster kan användas för att hålla andra borta, skydda emot beröring, dölja den levande människan som för länge sen försvunnit in i sig själv".
Ur bok om det lilla lilla barnet och dess försvarsmekanismer.

onsdag 4 november 2009

Finns det något bättre

Än att upptäcka en av de miljoner funktioner som finns med världens bästa arbetsredskap?

Nej, just.

Inlägget är en hyllning till



Tack för att du hjälper mig att underhålla min nyfikenhet (på vad jag kan förbättra tillsammans med dig), att du alltid räknar rätt, och att jag bara har upptäckt en bråkdel av din värld.

Dysberoende

Jag gillar Korpbergets definition på beroende, = missbruk, narkomani, ätstörningar, medberoende etc.
= Diffe som utvecklar=
Dysberoende.

Själva symptomen är ovanstående "utlevelsen, intaget = diffe" , men själva dysberoendet sitter i när personligheten förändras av dessa, och sas utvecklar ett dysfunktionellt beroende. Jag har alltid saknat en definition på mig själv som inte bara missbrukare, eller beroendepersonlighet. Det är diffust och säger inte sanningen om själv essensen i att jag sökt mig till saker, tillstånd, platser, människor eller substanser som förändrar mitt sinnestillstånd.

Medberoende är ju en diffus sådan. Det är ofta en väldigt tunn linje mellan att vara medberoende (med missbrukare = utveckla ohälsosamma förhållningssätt till det abnormala och anpassa sig till det, såsom tex svek, lögner, förnekelse osv) och att vara empatisk. Att leva nära en företeelse som dysberoende är i aktivt tillstånd, gör något med den som är bredvid, så att vi själva utvecklar beroende (dys och - med) för att orka integrera dysberoendets olika symptom i vår personlighet.
Jag skrev redan i mars om detta (då sexmissbruk som symptom på Diffe) och nu verkar det som om problemet har uppmärksammats. I gårdagens SVD kunde man läsa om Dysberoendekliniken som startades av just Fjellström som jag refererar till i mitt inlägg.

Han har gjort oerhört mycket för missbruksvården i Sverige, i många år. Han driver Korpberget som jag anser vara den absolut bästa behandlingen för kvinnor som är i missbruk (substans) och har också utvecklat behandlingen efter kvinnors särskilda behov, det inkluderat att det är mer kvinnor som stannar med en dysberoende man än tvärtom.
Jag kommer aldrig glömma när jag såg Fjellström i Waxholms kyrka på föredrag 2005, och jag själv levde med en dysberoende. Hans ord träffade rakt i magen, och jag förstod inte då hur pass viktig hans ord skulle bli för mig framöver. Han förklarade sin egen definition på sitt sexmissbruk och hur han tillfrisknade. Han kom att betyda mycket för mig men det visste jag inte då.

Min bästa väninna utbildar sig just nu till addiktolog ("läran om besatthet och dess problems lösning") för att framöver arbeta med just anhörigproblematik till dysberoende. Hon har engerat mig i sin utbildning, och jag är glad att få vara hennes försöksobjekt för analys. Det lär mig mycket om mig själv.

"Korpberget använder begreppet Dysberoende som beroendesjukdomens insida eller rötter. Det är ett tillstånd av sammansatt oro, rastlöshet och tomhet som kan vara ärftligt eller förvärvat. Vi ser arvet som genetiskt, socialt, känslomässigt och systemiskt. (Dys)beroendepersonligheten eller ’Diffe’ motsvarar utsidan, de yttre beteenderna eller symptomen såsom alkohol-, drog-, spel-, mat-, och/eller sexmissbruk mm.
Dysberoende är grundproblemet medan beroendepersonligheten Diffe motsvarar en icke fungerande lösning.Den som lider av detta problem blir till sist maktlös inför tvångsmässigheten i att fortsätta med alkohol, droger, spel, kriminalitet osv trots ökande negativa konsekvenser. Man missbrukar på smärtan av att missbruka och detta ökar dysberoendet som tillslut leder till ’dårhuset eller bårhuset’.
Lösningen på denna åkomma kräver som första steg villkorslös drogfrihet (stoppa Diffe!) för att komma in i ett tillfrisknande och så småningom få ett nytt liv."

Forskning från USA påvisar att 87% av alla personer med någon form av beroendeproblematik kommer från rigida och disengagerade familjer. Därav vikten av att senare i tillfrisknandeprocessen bearbeta dessa bakomliggande faktorer.
Allt för att uppnå en varaktig drogfrihet med god livskvalitet."


från Korpbergets hemsida om Dysberoende

söndag 1 november 2009

Det tysta talar


Jag älskar tidiga morgonen, den alldeles tysta, eftertänksamma när det fortfarande är mörkt och tyst ute.

Jag genomgår just nu en transformation, som vi alla gör perioder i vårt liv. För mig är det tankar och motiv som får en djupare innebörd, och att jag börjar betrakta hur de format de val jag gjort i mitt liv. Jag känner hopp, och förtröstan, en ny mening gror inom mig. Jag har hittat ett forum där jag kan fortsätta min andliga utveckling, och det känns att jag kommit hem.

Det är små små saker som kan nå in till oss människor, konst och olika uttryck för vårt andliga behov uttrycks så olika, men har ändå samma mål, att finna en djupare innebörd med vårt liv och vår tid. Jag tror att alla har den önskan, i mig har den alltid varit väldigt stark. Sanningen ligger inte utanför mig själv, den finns nära, bara här. Ändå har jag letat överallt förutom där.

Jag har försökt att förändra människor och platser, händelser hela mitt liv, för att skydda mig själv. Och det är det som fått mig kraftlös. Jag har fått ett nytt hopp om att min styrka finns inom mig, oavsett vad, andra, händelser eller platser. Min inställning förändras ju mer andligt jag söker, jag får andra förhållningssätt, och kan styra mina tankar i andra riktningar än förr.

Många av mina problem är idag förtäckta välsignelser, som utmanar mig och får mig att växa.
Om jag vill?

lördag 31 oktober 2009

Medhjälpligt dysberoende

”Att hjälpa svaga människor med olika
problem är ett sätt för en medberoende
att bli bekräftad och känna sig
värdefull. De kan känna sig starka
av att hjälpa svaga”


Jag har undrat vad det var i mig som behövde detta för att överleva nära en missbrukande partner? Svaret är enkelt = mitt liv hängde ju på det!
Jag hade öppnat mig fullständigt, naken och sårbar hängde jag i relationen, som ibland kändes som en dödsdans där jag alltid trillade eller dansade fel. Hela jag formligen förvandlades till ’han’. Han var mitt liv, det mina tankar kretsade kring. Och varför?

Jag var rädd att bli sårad, jag visste inte hur jag skulle våga släppa taget, när det kändes som mitt liv hängde på det. Min lösning blev kontroll, och försöket att ändra verkligheten till det jag trodde var rätt.


”En medberoende som bygger en
skyddsmur runt sin egen svaghet
genom att helt fokusera på andra
och därmed förlora sig själv
insjuknar i styrka”


Jag var livrädd för min egen svaghet, sårbarhet. Med den kändes det som jag skulle kunna bli förintad av mina partner. Att de skulle kunna ta sig in i mig och såra, vrida om kniven gång på gång – vilket förövrigt hände gång efter gång. Det enda jag visste var att göra kontrollen ännu mer (dvs ringa, kolla om han fanns på Internet, identifiera varje ord osv). Paradoxalt var kontrollen det som gjorde mig svagare.


•Anpassar sig -sjukt blir normalt
•Styrs utifrån istället för inifrån
•Tillitsbrist och isolering
•Oförmåga att identifiera sina känslor
•Känslorna sätter sig i kroppen

Jag anpassade mig – sjukt mycket. Hela tiden normaliserades det jag från början inte kunnat acceptera. Mina gränser förflyttades till den grad att jag ibland trodde att jag var sinnessjuk. Jag styrdes alltmer utifrån, det han gjorde, vad han hade sagt, hur han skulle få hjälp.
Jag fanns endast som kontroll till honom, allt för att undvika att bli sårad. Jag ville förändra verkligheten så det uppenbara inte skulle bli sanning – att jag måste lämna honom för att inte bli allvarligt sjuk.
Det blev han och jag – emot världen. Han och jag skulle bygga vårt eget lilla universum, och jag var nöjd. När vi var tillsammans i återförening kände jag lite trygghet och förutsägbarhet.
Jag hade bara 2 känslor, ilska och förtivlan (gråt, tårar, smärta) eller så var jag i kontroll (för att undvika sanningen). Kontrollen var ett sätt för mig att hålla borta det jag inte ville ha in – sanningen om relationens innersta. Jag gled mellan att kontrollera för att stärka min förnekelse, och däremellan försöka hålla sanningen ifrån mig.

Många av mina män har ju varit kärleksberoende, och den kontrollen är extra smärtsam. Att älska någon som kan ’hoppa’ till en annan kvinna plötsligt gjorde att jag måste förneka än mer, och därmed ökade kontrollen. Ju mer jag kontrollerade att de inte träffat nya kvinnor, ju mer förlorade jag min egen kraft.

”Det som gör missbruksrelationen så attraktiv är den sinnesförändring den åstadkommer. Här finns det garanti; det fungerar varje gång. Ingen mänsklig relation kan lämna denna garanti. I sinnesförändringen bor illusionen av kontroll, illusionen av välbefinnande och fulländning”

Jag har fått en djup insikt i att en av de saker som gjorde att jag inte förväntade mig mer i en relation, var att jag inte visste mitt eget värde. Och – att en relation med en beroende missbrukare innehåller element som jag behövde för att hålla ifrån mig – mig själv.

torsdag 29 oktober 2009

Likheter Olikheter

Vägen till andlighet går genom självinsikt, säger Buddha.


Men, vad är självinsikt egentligen? Är det något som går att mätas? Går det att säga att vi har självinsikt själva? Hur uppnår vi självinsikt?

Enligt buddismen speglar ju själva egot illusionen av vårt liv och vår tid här på jorden, och menar att vi bygger upp falska sanningar kring det beroende på hur vi hanterar vårt liv, våra familjer etc.
Det skapar också bindningar till det som egentligen inte betyder något i ett längre perspektiv, utseende, sex, bekräftelse, status, materiella saker, och högmod.
Enligt buddismen är det ju enkelt att vilja försaka dessa eftersom hela buddismen bygger på att vi har allting vi behöver inom oss, och är vi villiga att leta där vi kan tänkas finna lösningen så kommer vi få det vi behöver.

Jag har några sponseer, det kallas så när vi hjälper varandra genom att dela med oss av det vi fått, och hjälpa någon annan att hitta balansen i sitt liv. Det ser ofta annorlunda ut på ytan när du är sponsor för en beroende eller medberoende. Men under det, så är det en sak som ofta förenar de jag förmedlar det jag lärt mig till.
Det är förnekelse och oförmåga att titta till likheter. Istället finns det ofta ett skydd emot att vara som andra, att ”inta” sig ut ur lösningen.
För en beroende handlar det oftast om hur mycket den druckit, drogat eller spelat, ”han gjorde i alla fall inte så, det där känner jag inte igen mig i, sån där var aldrig jag” och en av de vanligaste ”mina barn eller anhöriga skadades inte så mycket, för de märkte inte så ofta”.
Den medberoendes förnekelse ser ofta lite annorlunda ut och är mer subtil ”min man/kvinna var i alla fall förstående, jag kontrollerade inte så mycket, jag lider inte av några rädslor – det är han/hon som gör”.
Som sponsor gäller det att försöka uppbåda så pass mycket tillit och kärlek att den förnekande vågar se sin egentliga sanning och det gör jag genom att försöka uppmuntra till att se likheter. Både beroende och medberoende är ensamhetens sjukdom (tillstånd) bland annat, vi isolerar oss, och pratar inte om våra problem, vi förminskar och gör om verkligheten, så att när vi äntligen börjar få hjälp och hör andra berätta sina historier, kan vi överväldigas av det ’gamla’ tänket, för att sanningen gör oftast väldigt väldigt ont.
Som sponsor eller medvandrare gäller det att försöka förmedla hoppet i mitt eget tillfrisknande.

Det är där självinsikten kommer in. Att vara en förmedlare av att det finns en lösning, och att beroendet är så pass starkt (vare sig det gäller beroende eller med - ) så är vikten av självinsikt till stor nytta. Det är viktigt att jag går varsamt fram med människor som vill ”skydda” sig själva, och jag har upptäckt att frågan som ofta kan lösa upp de mest förhärdade är

- Känner du likheter i någonting du hör andra säga?
- Skulle det kunna gälla dig någonting, (bara något litet litet) som de andra förmedlar?

Efter ett tag brukar jag se en oerhörd förändring, när sponseer ändrar sitt förhållningssätt emot andra människor som lider av samma, att identifiera likheter istället för olikheter. Det är ofta en första trevande start till självinsikt, både för mig och dem.

Självinsikt uppkommer då vi förstår att vi egentligen är mer lika än olika vi människor. Enligt buddismen finns en meditationsteknik som går ut på just detta. Det återkommer jag om i något annat inlägg.

tisdag 27 oktober 2009

Innersta kärnan


När jag skrev inlägget i går, hade jag ju ingen aning om att astrologen Theresa redan sett energierna i dagens horoskop.

"Om du inte medvetet bearbetar och läker dina inre känslomässiga sår så kommer du omedvetet att dra till dig människor som genom sitt beteendemönster triggar igång dina gamla känslomässiga trauman igen.
Och du kommer att upprepa detta mönster tills du blir medveten om att det är inom dig själv "problemet" finns. Att du måste läka dig själv genom att möta den inre rädslan, din litenhet och svaghet öga mot öga och då skapa en sund distans till de där obehagliga känslorna. Och det kan betyda att man måste hamna på botten först, innan man kommer till insikt. Obearbetade känslor blir oläkta sår, som är blytunga bördor att bära och någon gång, någonstans på vägen, kommer en dag då man får en chans att läka sina själsliga sår.
Och den dagen är just i dag. Om du vågar, förstås."