Åhhh

Hjälp

Nu har jag varit sådär känslostyrd igen. Och det handlar såklart om jobbet. Jag har börjat förstå att mitt jobb påminner om min ursprungs familj, som jag har svåra problem att hantera. Säker är det andra kompontenter också.
I fredags hade de sån där 'kickoff', som är ett kvasiterapeutiskt verktyg för att expandera företaget och ställa in medarbetarna på det. Jag var inte där, och jag är mycket mycket tacksam för det idag. Upplägget var expansion, och att vi from idag ska utföra 'superservice'. Alltså, vi ska ge av oss själv, oavsett vad, oavsett situation, så ska vi skapa små supermänniskor av oss själva som alltid är till lags.

I mig sätter genast EN stor reaktion igång. Irritation. För att det är som mycket annat där, otydligt, luddigt och ohanterligt. Anpassningen skapas utifrån hot om att den som inte utför 'superservice' har inget på företaget att göra. Och det är ju inte den bästa förutsättningen för motivation hos medarbetare. Däremot är den väldigt effektiv, och det är vad som styr idag. Snabb tillväxt NU, problem med arbetsbelastning tas om hand vid ett senare skede. Vilket med erfarenhetens visdom betyder = aldrig.

Jag är ju sjukskriven 25% och det är verkligen en lärdom att försöka arbeta efter mina egna gränser. På nåt sätt är jobbet en välsignelse, för det är 100% säkert att jag alltid måste komma till en vändpunkt innan jag ställer mig själv först, det måste göra väldigt väldigt ont. Och på så sätt är jag ju på alldeles perfekt ställe, även om det är oerhört frustrerande att lära sig genom den 'hårda' vägen. Min chef tittar förbi, och jag undrar hur det blir med mina 'nya' arbetsuppgifter, och slänger också in "det är en väldigt stor arbetsbelastning här", och påpekar också att "otydligheten mellan ansvarsområden", förvärrar arbetsmiljön väsentligt. Min chef gör som han alltid gör, (jag gillar förutsägbarhet) och anser att min arbetssituation inte beror på arbetsmiljön, utan på min psykiska hälsa. Alltså, jag är begränsad, därför har jag problem. Det är ett lätt sätt att slingra sig ur kritik, och sätta fokus på att problemet ligger hos medarbetaren.
Jag tänkte efter ett tag (hörde ni!!) och gick in till honom, och ville förtydliga att jag inte anser att mitt psykiska tillstånd har något alls med det här att göra, att många av mina medarbetare också har det så, att det handlar inte om tiden vi jobbar, utan snarare att vi inte kan leverera det vi ska, och därmed skapas det väldig inre stress hos de flesta mina kollegor.

Han blev fullständigt rasande, (nja överdrift, men en väldigt öm tå trampade jag på iallafall) och sa att han from nu ville att jag skulle prata för "mig själv" och inte blanda in de andra. Jag var den som var negativ, trots att han sagt att jag varit väldigt positiv från början av vårt samtal. Han menade också på att han oroades av det att jag upplevdes så negativ, och klagande hela tiden. Men jag stod på mig, jag vägrade lägga mig på skuldbacken och ta hans frustration för att han vill ha medarbetare som gör superservice och dessutom klär på sig supermänniskomasken hela dagarna.
Jag sa också att hans argument får mig att känna att han inte lyssnar "om det inte passar så får du söka dig någonannanstans, om du inte klarar ditt arbete så blir jag orolig, din negativitet finns bara hos dig, dina känslor betyder inget, för ingen annan känner som du".
Då övergick han ifrån skuldtrippsvarianten och blev lite av en amatörpsykolog, han menade att den enda som kan förändra mina tankar är jag själv, och mina attityder.

Jag sa till honom när jag gick, att jag levererar superservice, har alltid gjort, och det är därför jag också är sjukskriven!
Hans svar blev att jag måste dra ner på mina krav på bra resultat, att inte vara så perfekt.

Detta är precis som i min ursprungsfamilj, de sa en sak, krävde en annan och sa sen att det jag gjorde inte var bra.
Jag har beslutat att vänta till den 1 januari för att ta mitt beslut, jag kan inte investera mitt liv i ännu en miljö som anpassar sig efter de mönster jag försöker förändra hos mig själv. Det finns andra platser för mig.

"alla mina kollegor har sagt detta till honom, fick jag höra senare. jag vet inte varför jag upplevs som så skrämmande, kanske därför att jag refererar till arbetsmiljö, något som idag upplevs mycket skrämmande av arbetsgivare, eftersom många mål vinns i AD, många".
Och det är inte goodwill för detta företag!

Thee blog story

Jag har haft min blogg i 1 år. De tankar jag hade förra året, är ungefär samma, men lösningen på mina problem har blivit lite mer kreativa, inriktade på mig själv som den viktigaste personen. Det känns fint och bra. Det är min första blogg jag haft utan någon destruktiv relation också, så den känns på nåt sätt fräschare än någon annan blogg jag haft. Mer ren, sann och mer jag.

The illusion of control

Dagens superbra ord fick jag ifrån U tube.

"the illusion of control is making me powerless"

Känslan av att jag har kontroll, gör mig kraftlös. Det är verkligen så, och ändå var och är det ett av mina största problem. På ytan kan jag se ganska okontrollerad, supernaiv, och spontan ut. Men i mitt inre finns det alltid kvar att vara på min vakt, se 'igenom' osv. Ett superbra sätt att fokusera bort ifrån illusionen av kontroll är att meditera. Jag har haft väldigt svårt att stilla sinnet, och sitta still och meditera. Men så hittade jag denna bok, av Thich Nhat Hanh, en vietnamesisk munk som kanske som jag haft svårt att meditera sittande. Han är iallafall den enda jag vet som föreslagit meditativ gång.

"Övningen i meditativ gång öppnar ögonen för undren och lidandet i universum. Om du inte är medveten om vad som pågår runt omkring dig, var skulle du då kunna möta ursprunglig verklighet? Varje stig eller väg kan vara en väg för meditativ gång, från alléer och stigar längs doftande risfält till gränder i Mostar och minerade stigar i Kambodja. När du är vaken, tvekar du inte inför någon väg. Du kommer att lida, inte på grunda v egna bekymmer och farhågor, utan på grund av din kärlek till allt levande. När du öppnar dig själv så här blir dina följeslagare andra varelser på uppvaknandets väg som ledar din insikt. De kommer att arbeta tillsammans med dig, sida vid sida, för att lindra världens lidande."

Sanningen

Jag var på en sammankomst i veckan, med människor som ärligt delar sitt innersta med varandra. Det är en läkande kraft, ärlighet.

”Min oförmåga till ärlighet emot mig själv”

Var det en kvinna som sa, och det verkligen berörde mig. I många år hade jag inte förmåga till att vara ärlig emot mig själv. Jag skyddade och förnekade verkligheten, i många avseenden. Många gånger var jag själv inte medveten om det, utan det var som automatiserat försvar.
Jag är lyckligt, mycket lyckligt lottad som har vänner omkring mig där jag bara kan vara exakt den jag är. I många år, var jag någon annan än mig själv. Det är medberoendets innersta kärna. Att tappa bort sig själv, och det viktigaste = ärligheten emot mig själv.

Det är den enda jag vet läkande kraften som kan få mig att vara sann emot mig själv, och våga möta det som innerst inne är jag. Inte på ett intellektuellt plan, utan verkligen våga möta det sårbara lilla inuti mig. Men jag är noga med vilka människor jag delar mitt innersta med idag, vilka jag ger förtroendet att vara intima med mig. Ärligheten är den andliga bas jag bygger mitt liv på idag. Jag är inte som jag var förut, skyddade andra människor och speciellt mina män för att inte känna den smärta som verkligen fanns inom mig när människor sviker och gör illa.

En sak som varit viktig för mig när jag vågat känna in vem jag är, är just att det går att känna sig sårad, och liten utan att försvara den andra personen. Det går att känna att andra människor kanske inte kunnat ge till mig det jag behövt, och jag tillbaka. Utan att göra avkall på den smärta jag själv upplevt. Min mamma var en sån person. I många år gick jag och var ’snäll’ emot henne, för att hon inte skulle bli ledsen, om hon inte fick lindra sitt dåliga samvete, genom att komma till oss på speciella tillfällen. Jag vet att jag inte mådde bra av detta skådespel. Till slut kunde jag erkänna en stor skamlig känsla inom mig, ”att om min mamma var min granne, hade jag nog inte haft något alls gemensamt med henne att göra”. Hennes liv var baserat på yta, ”ingen fick veta”, allt var så bra, var tyst så händer ingenting, då syns det inte. Jag kände för första gången en känsla av att = Nej, jag vill inte leva så. Jag vill inte bli en människa som trycker ner andra människor för mitt eget ego, jag vill inte agera i ilska om jag märker att någon inte tycker det jag tycker att de ska tycka. Jag vill bli fri.

En del av vägen till frihet, är den innersta sanningen om mig själv.

Till "Anonym"

Du är inte ansvarig för din sjukdom, men du är ansvarig för ditt tillfrisknande.

Det är en fras som används inom självhjälpsgrupper, och främst inom alkohol/drog beroende. Innebörden är, att det är inte ditt fel att du fått sjukdomen (alkolism, drogmissbrukare, dysberoende) men du är ansvarig inför att tillfriskna (var ärlig, gå på möten, umgås med människor som får dig att växa, ta ansvar för sitt beteende osv).

Jag fick en kommentar på mitt inlägg om "Egots omättlighet" , en beskrivning om hur det är att vara anhörig till en dysberoende kärleksmissbrukare.
Jag ska försöka svara på de frågor som Anonym ställde.
Det är oväsentligt om det var slut eller inte. Min inställning till relationen med den här mannen, var att jag var kraftigt medberoende. Han behövde bekräftelse, och varje gång jag upptäckte det, så blev jag otroligt sårad. Mitt sätt att hantera det, blev att kontrollera honom. När jag fick reda på av min väninna att de hade haft sex (enligt henne) alternativt inte haft sex, pga han inte kunde få stånd för att han älskade mig så mycket och fick såna skuldkänslor gentemot mig (enligt honom).

Svaret i sig blir för mig intressant. För det visade ju sig efteråt att de faktiskt hade haft sex. Men för mig var det viktigt Vem av de som tog ansvaret för det.

Min väninna visade sig vara den som var mest ärlig, som faktiskt medgav att hon haft sex med honom, och ångrade sig. Han å sin sida, försökte fortfarande neka (som han alltid gjort) och komma upp med den mest fantastiska förklaringen att han älskade mig så mycket så han inte kunde få stånd.

Egentligen är det inte svårare än så, för att en relation ska fungera, och speciellt om det är en dysberoende relation. Vi måste ta ansvar för vårt beroende, och vara ärliga emot vår partner. Gör vi inte det, är vi inte villiga att tillfriskna. Så enkelt såg jag detta.

Btw, så är jag otroligt tacksam emot den här kvinnan. Det var tack vare henne som jag till slut kunde se 'igenom' många av de lögner som den här relationsmissbrukaren varit tvungen att leverera för att fortsätta sitt dysberoende. Mitt råd till alla kvinnor därute med relation till en dysberoende, så länge han inte tar ansvar och är ärlig emot er, och så länge ni själva kontrollerar som ett sätt att hantera ångest, och oro. Så länge ska ni lyssna på de kvinnor som säkert hör av sig till Er, med de mest fantastiska historier (enligt honom). En relationsmissbrukare avslöjas genom att vi kvinnor pratar, jämför våra historier osv. Så länge han inte är tillfrisknande.

För mig var det ett sätt ur en väldigt väldigt destruktiv relation, som jag idag håller på att tillfriskna ifrån och försöka se under ytan vad det var som gjorde att jag valde detta, och på så sätt skapa mig kärleksfulla och sunda relationer.

Den klanderfria ytan

Till slut uppenbarar sig även saker under den finaste yta. Min chef hade ju funderingar kring mig för några månader sen. Där han bland annat påpekade att min ”föregångare hade ett alldeles klanderfritt skrivbord – rent och snygg – ” och att det skulle vara förutsättningen för ett bra arbetsresultat. Och därmed reducera mina åsikter till att gälla endast mig, att det var mig det var fel på. Jag kände annorlunda än de andra, + att de dessutom hade ett snyggt skrivbord och allting gick klanderfritt för dem.

Igår uppenbarades saker under den ”fina” ytan och skrivbordet. Notan slutade på över 200 tusen kronor.

Min kontroll och överdrivna arbetssätt som förut var till en belastning för mig själv, kommer nu i ett annat sken. Det arbetssätt jag förklarat för min chef är mitt mantra (och som jag inte kan ändra) har blivit förståligt för honom. Och mina tidigare åsikter om vår arbetsbelastning får större bäring. Min rebelliska status har blivit uppgraderad till kvalificerad yrkeskvinna, med hög kvalité.

Det har gjort ont att se att mina kollegor visar upp ett fint ”yttre – känner rätt människor – ” och på så sätt klarar sig undan granskning. Medan jag verkligen överdrivet blir överengagerade i mitt arbete blir lite av en gnällspik, och rebell (som han kallat mig). Ofta har jag velat berätta för honom om mitt handikapp, ofta har jag velat visa upp mitt testresultat på intelligens. Men jag har tagit ett steg tillbaka och försökt att hantera min frustration genom att analysera mig själv. Vad jag kan vinna i mig själv. Men ofta har det känts orättvist, faktiskt så jävla orättvist.

Det är sant som är sagt. Allting under ytan, det perfekta, kommer att kläs av någon dag. Som i Bibeln. Sanningen kommer att uppenbara sig.

Ljuset

Sanningen är som solen,

du kan stänga den ute

men den kommer inte att gå sin väg.